Vår älskade bebis

Bild och text lånad från http://www.blimamma.se/gravid-vecka-21.html

Vi fortsätter med vecka 21!

Det syns, som sagt, inte på mig att jag har en liten bebis i min mage.
Jag hade för en vecka sedan gått upp 2 kg och har sedan dess inte vägt mig,
vi har ingen våg här hemma, så vägningen får bli på MVC eller i simhallen nästa gång!
Jag känner inte av ökad aptit, har alltid haft god aptit och äter både mer och gärna. Haha
Har inte heller något begär efter någon sorts mat, blir sugen då och då på lite olika saker,
men sån har jag alltid varit.

Känns lite jobbigt att skriva om det här, för ingenting stämmer överens med mig.
Men ska till barnmorskan om två veckor, så då får vi se om allt står rätt till.
Jag vet också att om jag blir orolig kan allt bara förvärras.
Men jag försöker tänka postitivt. Tur jag har T vid min sida!

Har de senaste dagarna börjat känna av foglossning.
Jag har så satans ont att jag känner mig som en 13 åring med växtvärk i kombination med träningsvärk och lam. Typ.
Så. Jävla. Ont.

Har läst lite om det och det innebär att bäckenet ska bli rörligare och att det kan drabba vilken gravid kvinna som helst. Pratade med mamma och hon hade inte haft foglossning under någon av de tre graviditeterna, tur för henne!
Tråkigt bara att det drabbade mig ;)


Idag har jag haft så galet ont att jag bara kunnat röra mig försiktigt, försiktigt för att inte få ännu ondare.
Hoppas det går över snart,
om inte annat så gör det nog inte så mycket, det kommer att vara värt det!

Har sedan igår känt vår bebis första sparkar i magen.
Det känns så lite, men ändå så mycket.
Att det lilla fjunet i min mage kan få oss att känna oss så lyckliga är oförklarligt.
Den rör sig där inne mest hela tiden och det känns så himla, himla härligt!

Mamma och pappa vill träffa dig, väx, väx, väx lilla bebis :)

20 februari såg min mage ut såhär,
för er som vill se!

Text och bild lånad från http://www.blimamma.se/kategori/graviditeten-vecka-for-vecka

F ville att jag skulle berätta hur det är för mig inför varje vecka,
jämfört med vad som står (:

Min midja är som den alltid varit, dock är höfterna bredare känns det som.
Byxorna sitter tajtare än innan, men jag får fortfarande på mig dom ;)
Jag kan fortfarande äta lika mycket som förut, är inte drabbad av förstoppning,
men andfådd blir jag, men jag tror mest det beror på dålig kondition. Haha
Min navel ser också ännu ut som den alltid gjort och inte heller några bristningar (tack och lov)
Magen syns inte nått speciellt, dock syns det ju liiiiiite,
men mest för dom som sett min mage regelbundet innan, för jag är ju långt ifrån tjock.

Har varit på ultraljud och tittat på vår lilla bebis.
Det är så otroligt mäktigt att få se den sparka, gapa, gäspa, röra på sig, sträcka ut armar och ben. Den fantastiska känslan!
Allting såg jättebra ut och förlossningsdatumet ligger fortfarande kvar den 9e juli.
De mätte huvud, lårben, mage och hon tittade så att magsäcken, njurarna, urinblåsan och hjärtat satt där dom skulle, och det gjorde dom. Hon kollade också så att bebisen inte hade några synliga hjärtfel (typ hål i väggarna, så att alla fyra "hål" eller vad man ska säga samarbetar samt om det var normal storlek)
Vi har från allra första början då vi lyssnade på hjärtat fått höra att vi har en livlig bebis. Den ligger aldrig still, men trots att den fortfarande bara finns i min mage, så är det världens bästa barn!
Vi fick med oss fyra bilder idag också, ska scanna in nåndag och lägga upp här.

En fråga, som jag har fått väldigt många gånger är "Var det planerat att skaffa barn?".
Jag kan inte säga annat än att jag hatar den frågan. Hatar.
Vad spelar det för roll egentligen? Det är ju VÅR bebis, inte er. Blir ni lyckligare/olyckligare av att veta svaret?
Och om jag svarar att bebisen inte var planerad, blir h*n ett misstag då?
Och om jag svarar att den var planerad, så kommer följdfrågorna "Men hur länge har ni varit tillsammans?", "Hur länge har ni tänkt på det?", "Varför barn så tidigt?", "Ni måste ju leva livet, ni är unga!"
Jag vet ju exakt vad jag har för svar på frågan, så det är ju inte så att jag står svarslös.
Men ALLA har frågat och varje gång jag får den så vill jag bara skrika. Hatar frågan.
Det är ju inte så att ni inte får fråga, för det får ni, självklart. Det är bara det att är det verkligen så väsentligt att veta om bebisen var planerad eller ej?
Huvudsaken är ju att T och jag är lyckliga upp över öronen att vi ska få barn tillsammans.

Och vår bebis är mer än välkommen till oss här.
Så nu får du allt växa upp, din lilla bebis!

Har några som frågat om vi vill ta reda på kön (N bland annat, hihi)
Och svaret är vi väldigt enade om, och det är nej.
Vi vill att det ska bli en överraskning. För oss spelar det absolut ingen roll om det ären kille eller en tjej, bara barnet är friskt, det är allt vi önskar oss!
Man kan ju tycka att det skulle vara så mycket enklare om man vet, men varför det egentligen.
Vi köper ju precis det vi vill.
Skötbord, säng, barnvagn med mera, vill jag ändå inte ha i de klassiska "tjejfärgerna" eller "killfärgerna".
Jag vill ha neutralt, svart eller vitt typ. Det räcker för mig.
Kläder är dock rätt svårt att hitta faktiskt. Men vad spelar det för roll, om det blir en kille kan han få använda gult/rött osv och blir det en tjej kan hon få använda blått/grönt osv. Det handlar inte om färgen på kläderna, det handlar om hur min bebis mår, det är det allra viktigaste :)

Magen från den 6/2, tar många bilder för det är kul att ha något att se tillbaka på sen.
Jag vet också att en del uppskattar att få se (: